Ett moment avklarat, ett kvar. Sedan åker jag hem till en del av Sverige där man inte chockeras över några centimeter snö (de sade för övrigt till mig att Skåne låg närmare ekvatorn - det märks inte någonstans idag).
Jag skulle vara en god hyresgäst och lämna en blomma till min värd tidigare idag - så snabbt som möjligt då blommar har en viss tendens att dö i min vård. Värden hade ett barnbarn på besök. Jag kan inte hantera sådana. Jag skakade hand med en 10-åring och sade "trevligt", gör man det? Fortsätter genom att inleda ett samtal om något hon kan knyta an till - skolsystemet, frågar huruvida hon tycker skolan ska vara kommunal eller statlig eller bara helt och hållet privat och vilka för- respektive nackdelarna med de olika formerna är och hur hon tror det inverkar på undervisningens kvalitet. Nej, jag sade att jag skulle springa tillbaka för att jag hade mycket att plugga. Och det har jag. Men likväl pluggar jag inte.
Men mamma sade att det visar på att man har respekt när man skakar hand även med yngre människor. Bra, tänkte jag. Min oro tolkas till respekt. Snyggt. Att klara verkligheten AB.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar